Lena

Hundintresset startade i tidig ålder för mig. Lyckan var stor när jag som 10 åring fick köpa min första hund. Efter idogt sparande hade jag fått ihop tillräckligt med pengar, närmare bestämt 175:- och ¨Perdita¨ kom in i mitt liv. Hon var en blandning mellan Boston terrier och Finsk spets. Vi hade mycket roligt tillsammans och hon blev hela familjens lilla kelgris.

När vi sedan skulle skaffa en hund Per och jag var det självklart en Leonberger vi skulle ha tyckte Per som också är uppvuxen med hund. Men när jag fått mitt första möte med två stora Newfoundlandshundar hade i alla fall jag bestämt mig. Så det fick vänta med hund, vi var inte riktigt eniga så att säga och jag var orubblig – ingen Newfoundland – ingen hund.

Bilintresserad, som Per är, så fick han för sig att vi skulle ha Cheva Van vilket jag tyckte var i allra högsta grad onödigt, stort, otympligt, bensinslukande och dessutom hade han redan en Dodge Charger (och hur många bilar som helst kan man ju inte ha)  vi fick dessutom faktiskt plats i en Volvo kombi med tre barn. Fast det är förstås, om man har en Newfoundland i tillägg kan det ju vara bra med en lite större bil. Svårare än så var det inte att övertala maken. Jag fick min första Newfoundland och han sin Cheva van och sen har det bara rullat på.  

Hund nummer två, en tik, blev döpt till Himaton Yalatkit (Kitty). En av mina söner och jag hittade namnet i en bok om Indianer. Himaton Yalatkit  var namnet på en Indianhövding och namnet betyder ungefär ¨Åskan som från havet rullar in över land¨ Därav namnet på Kenneln.

Hund nummer tre blev Qliz Orlow. En stor härlig hane som blev inköpt från Qliz kennel 1997 och kontakten med Liz-beth och Kurt startade. De kom att bli våra mentorer och det allra bästa vänner. Att ha fått ta del av deras kunskap och stora erfarenhet har varit ovärderligt för oss.

1998 flyttade vi till Eda Glasbruk i Värmland och det var där vi började med uppfödningen. Kontakten med Linda startade när hon köpte sin första hund av oss år 2000.

År 2003 packades åter flyttlasset den här gången bar det av till Tjällmo i Östergötland.

Linda

Mitt navn er Linda og jeg er fra Norge. Jeg kommer fra en liten plass på Östlandet i Hedmark fylke närmere bestemt Engerdal. Engerdal er en naturperle av de få, med dype urörte skoger, majestetiske fjelltopper og krystallklare vann. Her har jeg trådt mine barnesko og bodd frem til 2005. Huset vårt i ”Dalen” fungerer pr. i dag som feriested for både to og firbente.

Jeg stiftet i tidlig barndom bekjentskap med den store sorte gomodige barnehunden Newfoundlandshunden, og den har ligget mitt hjerte närt siden. Familiens förste Newfoundlandshund var Stupsletta`s Heiko (-79), en STOR kjempe som desverre ikke fikk leve lenge pga sykdom. Var andre Nuffe kom til oss i 1982, en tispe ved navn Gaya, også hun med Stupsletta aner. Denne hunden hade vi i mange år, men desverre ble det ikke flere hunder etter hennes bortgang – til min store sorg.

Jeg bestemte meg for at jeg skulle kjöpe meg en egen hund da jeg var ferdig med all skolegang. 

I år 2000 Kjöpte jeg min förste Newfoundlandshund, en hanne ved navn Yalatkits Cadi Luck. Det var på Yalatkits kennel jeg lärte å kjenne Lena. Vi fant tonen fort og etterhvert utviklet det seg ett vennskap og ett samarbeid hvor vår store fellesinteresse Newfoundlandshunden sto i fokus. Alt ble dröftet og diskutert, erfaringer ble delt, gode råd gitt og glede og sorger ble delt.  Yalatkits Cadi Luck var så langtifra noen utstillingshund. Det var vannet som var hans element. Han var en av de med et voldsomt instinkt i vannet og en motor og ett ”go” som ikke var så ofte å se. Vi holdt på aktivt med vannsporten i flere år.

Min interesse for utstilling har alltid värt tilstede, men fikk fart da jeg fikk kjöpe Qliz Östman av Lena. Östman gikk rett til topps (tiltross for en uerfaren utstiller) og regjerte på toppen i flere år. Minnene er mange og det er kickene og gleden man får når alt klaffer som gjör det så spennede å holde på med hundene. Nedturer avlöses av oppturer og sorg avlöses av glede i en evig runddans.

Kontakten med Lena på Kennel Yalatkit`s bare ökte og telefonlinjene var i perioder glödende, så da Lena en dag spurte om jeg ville gå med i hennes kennel var det ikke nei i min munn. Kennelsamarbeidet var ett faktum i år 2005.

Nå har jeg stiftet familie i Sverige og holder til med mann og 3 barn i Malung (Dalarna).